Hopefully you'll read this...

[poet_at_heart]

Have you ever felt like words are tearing in your throat? That they're clawing inside of your chest and threaten to suffocate you if do not speak them out loud? But that you still can't say them, because that will hurt the one they're directed at?

Of course, everyone feels like that once in a while... But that doesn't make the pain smaller, does not erase the shame darkening my heart nor the tears which fell from my eyes the moment I stepped inside the door to my family's apartment. That fact can't help my mom from feeling powerless and I am so fucked up that not even comparing my life to someone else's will help right now.

No matter how pathetic I feel, I can not bring my lips and vocal cord to utter thirteen simple words;

I don't want you to go, I'm going to miss you too much.

And before you ask why I feel like this, I'm gonna tell you. My best friend might go to Japan for a year after the next summer. It's almost a year away. I might have left the town, either of us might be dead, we might not even be friends then. But I'm still afraid. Because, IF she leaves and IF we're both alive and still friends, I won't have any friends left.

Not one to touch, to laugh together with, to stay up late with and watch anime and fool around. I love you, the ones I've met over the net and you're FRIENDS, not mere buddies. I set a great difference between those two words. A buddy is someone I talk with at school, a friend is someone whom I'll cry rivers for if I lose. And I only have one friend I can touch. Otherwise the nearest one is about 1000 km away...

But I can't tell this to your face, I had to tear the words from inside to just ask how long you would be gone. Snälla förlåt mig för att jag är såhär svag.

Sorry for throwing out this negative rant, but as I told Gecko, I'm a cynic. If you want to tell me something, shot, my baby has already shoot me down*. Right now I'll lock myself into my room and listen to RENT songs and try to write some of this shit of. Await angst.


*Shameless hint to old song I heard at the radio; Bang Bang by Nancy Sinatra.

Comments

Re: Hey You <3

[greensan.livejournal.com]

Gecko, only you would try to cheer me up with sex-metaphors and songs about not going suicidal. Trust me, I don't think many other people I know would.

And I'll be honest with you. You're not really a friends yet. But you're on your way girl, you're on your way towards that place when I store them. Deep inside my heart where I give you guys honey and wine and cry for your sake so that you always can be the amazing people you are.

Thank you. From the bottom of my crooked and strange heart, thank you.

Re: Hey You <3

[greensan.livejournal.com]

XD

*hugs hard* Currently, I'm on some kind of energy which reminds me of a flickering candle flame...

[slowsunrise.livejournal.com]

Chopper! ;w; Jag vill bara springa en miljon mil och ge dig en kram just nu! Jag hatar att se dig så här och vill bara få det bättre! *kramar så gott det går* Avstånd är en hemsk sak; det borde vara enklare att åka fram och tillbaka... Jag lovar att komma upp till dig någon gång under våren om det passar dig så kan jag äntligen få krama dig på riktigt igen! Jag saknar dig, vetdu! Och du vet att du betyder snormycket för mig, och kommer alltid att göra det. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte skrivit lika mycket idag, för mycket jag gör är på grund av dig! Du ger mig inspiration och helt enkelt glädjen att skriva! Du ger mig glädje och jag skrattar på riktigt när jag pratar med dig på msn, och ibland får jag hålla för munnen så att jag inte väcker andra när vi är uppe senare än vad vi borde vara. Det hela började så enkelt, men redan då sa det klick på något sätt för vi bara fortsatte och fortsatte och nu är det över ett år sedan den där reviewen och du är en av mina bästa kompisar trots att du är på tok för långt borta. Jag längtar så efter att roadtripa upp till dig i Trafalgar Kidd och bara flumma runt så du kan visa mig allt! Och sen Uppcon igen, när vi terroriserar stället och pratar om allt och inget och One Piece. Jag kommer ihåg när jag fick för mig en sen kväll att kalla dig Choppey när du svarade på en review och jag kommer ihåg när jag fick Lion-tan. Jag älskade blommorna jag fick och de hänger kvar ovanför mitt skrivbord. Jag kommer ihåg när du hjärntvättade mig till att skriva urban fantasy och jag kommer ihåg glädjen av att både släppa det första kapitlet Dark Sun och att läsa det första Streets. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, men jag måste sova för jag ska upp och göra min halkkörning imorgon supertidigt, men jag var tvungen att skriva det här, fastän jag kunde ha skrivit det mycket kortare. För vet du vad? Allt jag ville har sagt med den här wall-of-text var rätt simpelt. Jag älskar dig och kommer nog alltid att göra det för du är min Chopper, 1000 kilometer eller inte.

[greensan.livejournal.com]

FAN TA DIG! Nu gråter jag igen! Trodde det torkat efter Gecko och så kommer du... E4an är halkig nu när det är snö på den, ta din haklkörning hit upp på en gång! *känner sig väldigt ego och liten och vill bara gömma sig i garderoben*

Det är inte mycket att se men jag har ett ställe du måste se. Jag är inte viktig men tack för att du älskar mig. Jag behöver en riktig kram men de du skickar räcker mer än väl.

Sleep tight, don't let the bedfox bite.